På sin resa, i praktiken flykt, från Fontainebleau till Elba, som tsar Alexander oförsiktigt och utan att rådfråga sina allierade hade lovat Napoleon som furstendöme, hade Napoleon vid ett tillfälle, förklädd och för säkerhets skull med en bourbonsk vit kokard i hatten, lämnat sin uppvaktning och ridit i förväg med en stalldräng som enda sällskap.

I La Calade tog han in på ett värdshus. Där fann det övriga ressällskapet honom barrikerad i ett litet rum med tårar i ögonen. Värdshusvärdinnan, som i krigen förlorat en son och en brorson hade, när någon nämnt Napoleons namn och utan att inse att han, utan att våga tala om vem han var, satt mitt emot henne, farit ut i våldsamma förbannelser och hoppats att folket skulle mörda honom, vilket han enligt henne väl förtjänade.

Ibland får även en kejsare, låt vara i detta fall en avsutten, höra ett sanningens ord.